För att vara bättre förberedda på kriser, som påverkar tillgången till nödvändiga livsmedel, måste försörjningsförmågan öka väsentligt på flera områden, såväl inom Sverige som i Gävleborg.
För att detta ska vara möjligt krävs att hela samhället engageras. Här är alla företag, såväl småskaliga som storskaliga, viktiga för att upprätthålla försörjningsförmågan.
Mot bakgrund av ökande befolkning, låg självförsörjningsgrad och beroendet av insatsvaror i lantbruket finns några centrala beredskapsfrågor som beaktas i Gävleborgs handlingsplan för Sveriges livsmedelsstrategi, se följande sex punkter som är kopplade till handlingsplanens mål.
1. Jordbruksmark är en ändlig resurs som ska finnas kvar i framtiden. Detsamma gäller för rent vatten och viktiga ekosystemtjänster. Vid en krissituation kommer produktionsförutsättningarna att ändras och mer mark än idag kommer att behövas för odling. Det krävs att det finns efterfrågan redan i vardagen för att bättre säkerställa tillgången även vid störningar i samhället. När bristsituationen väl är ett faktum är det för sent att tänka om. Krisberedskap bygger vi här och nu. Det är också viktigt att alla skyddsvärda vattentäkter, befintliga och potentiella, är säkra för framtiden. (Mål 1 och 2).
2. Lantbrukets beroende av utländska insatsvaror i form av drivmedel, mineralgödsel, utsäde, växtskyddsmedel samt kraftfoder till produktionsdjur ska minska. Det görs dels genom omläggning till mer balanserade produktionssystem som till exempel ekologisk odling, dels genom inhemsk produktion av insatsvaror inklusive produktion av ickefossila drivmedel. I Gävleborg ska grödor och djurhållning som passar våra områden prioriteras, exempelvis vallodling och idisslare. En ökad produktion av insatsvaror till livsmedelskedjan ger positiva effekter på sysselsättning i länet och en ökad försörjningstrygghet. (Mål 6 och 7).
3. I Gävleborg finns utrymme för både stora och små jordbruksföretag. Geografiskt koncentrerad produktion ökar beroendet av transporter. Detsamma gäller för företag som förädlar livsmedel. För att minska transportberoendet behövs både fler företag som producerar livsmedel och fler företag som förädlar livsmedel. (Mål 5, 11, 12 och 14).
4. För att det ska vara möjligt att öka livsmedelsproduktionen i länet är det viktigt med kunskaper och förståelse för delarna i livsmedelskedjan. Det betyder att tillräckliga produktionskunskaper finns hos alla i samhället som skapar förutsättningar för livsmedelsproduktion och för ökad livsmedelsberedskap. Myndigheter, tjänstepersoner, politiker, företag och konsumenter ska ta beslut som bidrar till säkrare livsmedelsförsörjning i framtiden. Vår livsmedelsförsörjning ska inte vara beroende av världsmarknaden eller tillgången till råmaterial som inte kan produceras i Sverige.
Det behövs också utbildning och utbildningsplatser för blivande företagare och arbetstagare inom jordbruk, djurproduktion, fiskeri och livsmedelsförädling för att säkra produktionen i framtiden. (Mål 4, 12 och 13).
5. Samarbete behövs i hela livsmedelskedjan, där är inte minst grossist- och detaljhandelsledet viktigt. Grossistledet svarar för en stor del av den lagring som finns av livsmedel. Genom samarbeten med samhället kan de fördelar som fanns tidigare genom statliga beredskapslager uppnås genom samarbeten med privata aktörer. Fungerande distribution av livsmedel till den slutliga konsumenten är viktig i kristid. Det är därför viktigt att samhället stöttar ett väl utbyggt nät av livsmedelsbutiker. (Mål 6).
6. Planering för att klara krissituationer, både kortare och längre är viktigt för alla aktörer i livsmedelskedjan. Ett första steg är att medvetandegöra alla inblandade om att en kris kan uppstå. Genom att starta en diskussion om hur man till exempel på gårdsnivå kan öka motståndskraften mot en kris har mycket vunnits. (Mål 12).